VAD ÄR DÖDEN?

Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt.

Jag har bara gått in i nästa rum. Jag är fortfarande jag och du är du.

Vad vi var för varandra tidigare är vi fortfarande för varandra.

Tilltala mig med mitt vanliga namn.
Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort.

Förändra inte din röst. Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg.

Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt.

Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort.
Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga.

Livet är likadant som det alltid har varit.
Dess betydelse har inte förändrats, det fortsätter oupphörligt.

Varför skulle jag vara borta bara för att du inte kan se mig?

Jag väntar på dig under en tid, någonstans mycket nära dig,
alldeles runt hörnet.

Var lugn, allt är i sin ordning.


Henry Scott Holland 1847-1918,
prost i St Paul´s Cathedral, London.

Det tog 46544 minuter, 2792640 sekunder att verkligen förstå vad som hänt.

Det hugger till i bröstet, ögonen tåras.
Klockan är 03:44 och jag är påväg till din begravning.
Jag stirrar upp mot stjärnorna.
2792640 sekunder...
Min andedräkt bildar imma mot rutan, tröjan blir blöt av tårar.
Ingen hör min tysta gråt här i baksätet.
Tur är väl det.
Jag somnar.
Drömmer om dig.

Nu är det över, allt det jobbiga som jag bävat för.
Begravningen var väldigt vacker och kyrkan var nästintill full. 
Men det vet du ju redan. 
Du var där med oss. 
Där med alla som grät, bad och saknade dig. 
Du kramade alla när de grät, lutade dig mot dina föräldrars axlar, viskade tröstande ord i dina syskons öron.
Höll om oss alla.

Prästen läste en dikt du visat för din mamma, min moster.
I den stod det något om att använda ditt namn som vanligt och tänka på dig som levande.

Kommer du ihåg när du, din syster och bror vinkade till mig och mormor påväg till restaurangen...
När Mats utbrister "lång och blond var det ja" och alla skrattar...
Kaffekokandet och skrattandet i mormors kök...
När jag fotograferade dig och jag lovade att redigera bort blänket...
Glassen vi åt och vår disskusion om en artikel i veckorevyn...?

När jag skulle lämna min ros och säga hejdå hoppade mitt hjärta över ett slag
Jag rörde vid namnplattan precis vid ditt huvud
Det blev vitt för ögonen. Och allt snurrade till
Jag gav dig ett hjärtslag
Ett hjärtslag.

Hejdå
Älskade Marie
Du finns här i våra hjärtan nu, imorgon och föralltid
Vi ses snart igen. Det lovar jag

<3 

Jag hatar den falska glädjen.
Glädjen som skrämmer mer än den tröstar.
Det knyter sig i magen när jag möter deras blickar, leenden.
Vafan är det här vill jag skrika.
Varför ser ni inte ledsna ut precis som jag vet att ni är?
Jag är ledsen.
Jag vill gråta.
Den fasad ni har utåt kommer att spricka, nu, ikväll, imorgon.
Det finns inget skäl att hålla den uppe.
Faller en så faller alla, förr eller senare.
Finns det inget som kan få mig att släppa taget?
Jag vill springa, hoppa,flyga.
Gömma mig, försvinna.
Varför hände det ofattbara, det som absolut inte fick hända?
Finns det någon förklaring till något över huvudtaget och om det verkligen finns förklaringar, vem kan då förklara för mig?
Jag behöver en förklaring som kan få mina tankar att sluta snurra. En mening som gör allt så självklart. Lika självklart som att solen går upp, jorden är rund och att allt existerar.
Existerar vi ens?
Nu håller min hjärna på att slå runt. Det bankar o bankar o bankar...
Det är mitt hjärta jag hör.
Mitt hjärta som slår, dunk, dunk, dunk.
Ditt hjärta slår inte längre även fast det borde det.
Det borde låta dunk, dunk, dunk precis som mitt och alla andras.
Alla andra hjärtan slår fortfarande.
Ett stadigt dunkande.
Hos dig är det bara tyst.
En tystnad som borde fyllts.
Fyllts med ljud, ljudet av ett hjärta.
Jag kunde ha gett dig några av mina hjärtslag.
Säkerligen hade många gett dig alla de hjärtslag du behövde.
Man kan inte ge bort hjärtslag skulle akademikerna säga.
Bullshit.
Snälla akademiker, inför åldersgräns på att medverka på sin egna begravning!

Jag vill flyga, få självklarhet på saker och...

dunk, dunk, dunk..

Leva.

Jag minns när du visade mig hur man använde en ögonfransböjare. Du stod vid din spegel och sminkade dig, nedanför satt jag och plockade med dina kläder. Det var då man lyssnade på Spice girls och drömde att man en dag skulle bli som Baby spice. Jag kommer ihåg att du tar fram ögonfransböjaren och för den mot ansiktet. Minns att jag tyckte det såg farligt ut och skrek till. Du förklarade för mig vad den gjorde och hur man använde den. Det var första gången jag använde smink. Du hjälpte mig att applicera mascara och läppglans och jag fick låna ditt finaste halsband. Jag var mycket yngre än vad du var men du tog dig tid.

Jag kände mig så fin.
Jag var precis som du.

Något år senare var jag så stolt. Jag hade köpt ett mörklila nagellack och vi satt ute på uteplatsen och målade våra naglar. Dina naglar var mörklila och svarta. Mina var mörklila och silvriga. I skolan skröt jag om mina fina naglar ända tills det bara var en nagel som hade färg kvar. Ändå envisades jag med att inte måla på nytt tills det gamla var helt avskavt.

Sista gången vi träffades var det första du utbrast - " Fan vad snygg du är!"
Jag kände mig varm inombords och helt plötsligt blev jag tre centimeter längre. Min barndomsidol tyckte jag såg bra ut. Idolerna har kommit och gått under åren ändå kröp den där känslan ända in i märgen på mig. Vi diskuterade kläder, smink och smycken den kvällen. Jag hann inte riktigt säga hejdå när du for ut genom dörren utan hörde bara ett snabbt "Tingeling".

Du hade berömt och förälskat dig i ett av armbanden jag hade den kvällen. Dagen efter slog jag in armbandet och skrev en dikt som jag lade innanför bubbelplasten i den lilla asken. Det var meningen att du skulle fått den på din födelsedag någon vecka senare. Du hann aldrig få din present eller fylla år...

Nu sitter jag och målar mina naglar i mörklila och svart, precis som du gjorde. Lyssnar på Spice girls, böjer mina fransar en extra gång och tänker på dig.

<3