Jag hatar den falska glädjen.
Glädjen som skrämmer mer än den tröstar.
Det knyter sig i magen när jag möter deras blickar, leenden.
Vafan är det här vill jag skrika.
Varför ser ni inte ledsna ut precis som jag vet att ni är?
Jag är ledsen.
Jag vill gråta.
Den fasad ni har utåt kommer att spricka, nu, ikväll, imorgon.
Det finns inget skäl att hålla den uppe.
Faller en så faller alla, förr eller senare.
Finns det inget som kan få mig att släppa taget?
Jag vill springa, hoppa,flyga.
Gömma mig, försvinna.
Varför hände det ofattbara, det som absolut inte fick hända?
Finns det någon förklaring till något över huvudtaget och om det verkligen finns förklaringar, vem kan då förklara för mig?
Jag behöver en förklaring som kan få mina tankar att sluta snurra. En mening som gör allt så självklart. Lika självklart som att solen går upp, jorden är rund och att allt existerar.
Existerar vi ens?
Nu håller min hjärna på att slå runt. Det bankar o bankar o bankar...
Det är mitt hjärta jag hör.
Mitt hjärta som slår, dunk, dunk, dunk.
Ditt hjärta slår inte längre även fast det borde det.
Det borde låta dunk, dunk, dunk precis som mitt och alla andras.
Alla andra hjärtan slår fortfarande.
Ett stadigt dunkande.
Hos dig är det bara tyst.
En tystnad som borde fyllts.
Fyllts med ljud, ljudet av ett hjärta.
Jag kunde ha gett dig några av mina hjärtslag.
Säkerligen hade många gett dig alla de hjärtslag du behövde.
Man kan inte ge bort hjärtslag skulle akademikerna säga.
Bullshit.
Snälla akademiker, inför åldersgräns på att medverka på sin egna begravning!

Jag vill flyga, få självklarhet på saker och...

dunk, dunk, dunk..

Leva.