sekunder...
Det hugger till i bröstet, ögonen tåras.
Klockan är 03:44 och jag är påväg till din begravning.
Jag stirrar upp mot stjärnorna.
2792640 sekunder...
Min andedräkt bildar imma mot rutan, tröjan blir blöt av tårar.
Ingen hör min tysta gråt här i baksätet.
Tur är väl det.
Jag somnar.
Drömmer om dig.
Nu är det över, allt det jobbiga som jag bävat för.
Begravningen var väldigt vacker och kyrkan var nästintill full.
Men det vet du ju redan.
Du var där med oss.
Där med alla som grät, bad och saknade dig.
Du kramade alla när de grät, lutade dig mot dina föräldrars axlar, viskade tröstande ord i dina syskons öron.
Höll om oss alla.
Prästen läste en dikt du visat för din mamma, min moster.
I den stod det något om att använda ditt namn som vanligt och tänka på dig som levande.
Kommer du ihåg när du, din syster och bror vinkade till mig och mormor påväg till restaurangen...
När Mats utbrister "lång och blond var det ja" och alla skrattar...
Kaffekokandet och skrattandet i mormors kök...
När jag fotograferade dig och jag lovade att redigera bort blänket...
Glassen vi åt och vår disskusion om en artikel i veckorevyn...?
När jag skulle lämna min ros och säga hejdå hoppade mitt hjärta över ett slag
Jag rörde vid namnplattan precis vid ditt huvud
Det blev vitt för ögonen. Och allt snurrade till
Jag gav dig ett hjärtslag
Ett hjärtslag.
Hejdå
Älskade Marie
Du finns här i våra hjärtan nu, imorgon och föralltid
Vi ses snart igen. Det lovar jag
<3
kram, här kommer dikten!
VAD ÄR DÖDEN?
Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt.
Jag har bara gått in i nästa rum. Jag är fortfarande jag och du är du.
Vad vi var för varandra tidigare är vi fortfarande för varandra.
Tilltala mig med mitt vanliga namn.
Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort.
Förändra inte din röst. Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg.
Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt.
Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort.
Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga.
Livet är likadant som det alltid har varit.
Dess betydelse har inte förändrats, det fortsätter oupphörligt.
Varför skulle jag vara borta bara för att du inte kan se mig?
Jag väntar på dig under en tid, någonstans mycket nära dig,
alldeles runt hörnet.
Var lugn, allt är i sin ordning.
Henry Scott Holland 1847-1918,
prost i St Paul´s Cathedral, London.
