Två betydande individer försvann ur mitt liv här i veckan. Inget kommer att kunna ersätta er.

A.
Jag minns den skrattande 7-åringen som du en gång var. Minns den lugna och mysiga 16-åringen du är. När du flyttade trodde jag att jag skulle gå sönder men som det barn jag då var gick jag vidare och visste att jag skulle få se dig igen. Nog fick jag allt se den stiliga 16-åringen du blivit. Du var du. Trots att vi varit ifrån varandra så länge kände jag igen dig direkt. Kände igen dina ögon och din mun. Jag älskade att prata med dig om allt. Allt från barndomsminnen till vädret och livet. Vi kom varandra nära den här, alldeles för korta tiden. Du borde ha existerat till tidens slut. Förgylla vardagen för dina föräldrar, vänner och din omgivning.

R.I.P

H.
Lilla vän. Sprudlande, Glad och Älskvärd. Du tog mig för den jag var och älskade mig för den jag är innerst inne. Du skuttade när jag kom och gav mig härliga pussar. Att komma hem till dig var som att bli överöst med komplimanger och kärlek. Du var sjuk och mådde dåligt. Din lilla dotter har redan tagit en del av dina ovanor. Hon kan faktiskt öppna dörren och har röstresurser som kan mäta sig med dina. Din lillebror är vilsen men din storebror tar hand om honom. 

Vet att du mår bättre nu älskade Hugo. 

Bark, wag, sniff <3


Älskar er!